Idag rasade allt. Någonstans förstår jag att det är jag själv som påverkar det hela, men ändå. Den senaste tiden är det så mycket som har gått fel.

Hela dagen har det pågått en kamp i mitt huvud. Fightern i mig säger åt mig att resa mig upp, ta tag i saken och fortsätta kämpa medan den andra delen säger åt mig att lägga ner. Det är just det här som skiljer agnarna från vetet, vinnarna från förlorarna....Jag har ju kommit så långt. Redan klättrat upp för halva stegen. Ska jag verkligen släppa allt....?

För många låter det här säkert konstigt och larvigt. För mig handlar det inte "bara" om thaiboxningen. Det handlar om så mycket mer...Jag varken vill eller har lust att gå in på vad det är som händer i mig. Vissa förstår andra inte

Jag är verkligen en känslomänniska. Jag agerar blixtsnabbt, reflexmässigt, på saker. Just nu är ingen bra tid att fatta en massa beslut. Innerst inne vet jag det. 

Jag gillar inte att visa mig sårbar. Den finaste komplimangen jag har fått är att jag är en maskin. Ser när jag skriver att det kanske inte låter så smickrande men kämpar man för någonting och offrar blod, svett och tårar är det en komplimang. I alla fall för mig. 

Det här skulle inte bli någon personlig terapi-blogg, men så länge det handlar om mina tankar kring thaiboxningen tänker jag fortsätta skriva. Så länge det inte blir tårdrypande och äckligt. 

Ser nu att jag kanske var otydlig med att skriva att mitt ras idag är thaiboxningsrelaterat. Jag har lagt ner så mycket både fysiskt och mentalt med siktet inställt mot ett mål. När det nu skjuts upp ytterligare en gång fick det verkligen luften att gå ur mig och mitt självförtroende att slå i botten. 

Ikväll åkte jag inte iväg och tränade. Mina knän är fortfarande svullna och jag kände mig alldeles för stressad för att åka. Tidigare har jag inte låtit sånt påverka mig utan jag har åkt iväg ändå, men det är något jag måste lära mig. Att hitta balans i min träning.

Att lyssna på kroppen är viktigt även om jag har svårt för det. Vill inte hamna i ett läge där jag hittar ursäkter för att stanna hemma. Jag vill puscha mig till bristningsgränsen, kliva över, slå i botten för att sen klättra igen! Jag tror att det är så man når dom största framgångarna. När man vågar släpas ner...

Min mamma har peppat mig och alltid låtit mig få veta att jag är bra som jag är och att jag kan gå på vatten om jag skulle få lust, även om det inte alltid har varit självklart. Just saying